hemsjuk

Det är värst när pappa ringer. På något sätt kan vi inte prata utan jag måste kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Antingen beror det på att samtalen via telefonen flyter så bra, och jag lär känna en annan del av honom. Eller så är det för att han står för trygghet, och att konfronteras med avståndet från han som stått för grunden i mitt liv, det är inte lätt. Jag älskar min familj så mycket att jag hellre förtränger, än att höra vad som hänt under dagen. När jag hör deras röster slår det så hårt mot min ensamhet.

Ett eget liv är vad jag borde skaffa. Lära känna människorna i min omgivning djupare, men istället drar jag mej undan. Det är så svårt att se vilka dom är som ärligt vill veta vem jag är, eller bara lyssnar för stunden.

Nog är det trevligt att umgås med nya människor och vidga sina vyer, men när det handlar om en utfyllnad som inte ställer några krav på innehållet, då kan det vara. Umgås är ett ord som för mej i alla fall innehåller någon form av kvalité.

Inte ska det kännas som en kamp mellan deltagarna att yttra något som bärs på just nu, ingen lyssnar, utan väntar på en nog lång andningspaus för att avbryta och kasta in sej själv. Framställa sig själv på bästa möjliga sätt för att sedan knappt märkbart på ena ögonbrynet när blicken vandrar över nästa som tar vid.

Att vara i varandras närhet utan den minsta antydan av krav, bara för en stund stänga ute ensamheten och göra ingenting. Det krävs att man känner varandra, det krävs att man genomgått den påklistrade början och sedan tagit sig under ytan.

Jag orkar inte klistra någon äcklig fasad över min skeva personlighet. Men jag orkar inte längre vara själv.

Ena sekunden så går allting som på räls. En ibland, lite skev räls med vissa farthinder, men ändå, det finns en fast och säker järnbana som håller. Andra sekunden, när jag stannar av, då är jag ensam i min kupé, ensam i hela vagnen.

Inte det att jag hatar ensamhet. Snarare tvärtom, jag trivs att sitta själv i soffan och smöra skorpa efter skorpa, zappa mellan kanalerna och gå runt i trasiga tights. Men när hjärnan börjar spinna, när verkligheten trycks upp i ansiktet, då är livet i soffan med tankarna som sällskap inte lika härligt.

 

Nästan 40 mil långt bort ifrån min familj, och 30 ifrån mina närmaste vänner, försöker jag kämpa mig igenom en utbildning som jag delvis älskar, men hyser en enorm skräck inför. Samspela med andra människor och komma förbi och igenom problem är något jag ser framemot, men det enorma ansvar, att kunna inge en trygghet och alltid ge det bästa möjliga till varje individ känns som en allt för stor utmaning.

 

Jag är inte mer än en vanlig människa, en människa som inte än hunnit lösa gåtorna i omgivningen. Det skådespel som varje dag känns tyngre och tyngre, fasaden som börjar likna ett hus som är i behov av ny färg, jag undrar, kommer att jag kunna agera bland människor som förlitar sig på att jag vet hur vi ska nå målet.

 

Försöker att lugna mej själv genom att upprepa ”på kort tid kan mycket hända”. Jag har två år på utbildningen kvar, under dessa år hinner jag kanske få de verktyg som jag behöver, dom nycklar som kan hjälpa mej att öppna dörrarna jag står framför och bankar på.

 

Men det absolut värsta är inte mitt eviga bankande på dörrar som inte öppnas, nej jag är less på att inte veta någonting, less på att vara själv i hjälplösheten, less på att kudden blir blöt på kvällen, less på att ingen frågar hur jag mår på riktigt och ber om ett ärligt svar.