Allt på en gång.
Ena sekunden så går allting som på räls. En ibland, lite skev räls med vissa farthinder, men ändå, det finns en fast och säker järnbana som håller. Andra sekunden, när jag stannar av, då är jag ensam i min kupé, ensam i hela vagnen.
Inte det att jag hatar ensamhet. Snarare tvärtom, jag trivs att sitta själv i soffan och smöra skorpa efter skorpa, zappa mellan kanalerna och gå runt i trasiga tights. Men när hjärnan börjar spinna, när verkligheten trycks upp i ansiktet, då är livet i soffan med tankarna som sällskap inte lika härligt.
Nästan 40 mil långt bort ifrån min familj, och 30 ifrån mina närmaste vänner, försöker jag kämpa mig igenom en utbildning som jag delvis älskar, men hyser en enorm skräck inför. Samspela med andra människor och komma förbi och igenom problem är något jag ser framemot, men det enorma ansvar, att kunna inge en trygghet och alltid ge det bästa möjliga till varje individ känns som en allt för stor utmaning.
Jag är inte mer än en vanlig människa, en människa som inte än hunnit lösa gåtorna i omgivningen. Det skådespel som varje dag känns tyngre och tyngre, fasaden som börjar likna ett hus som är i behov av ny färg, jag undrar, kommer att jag kunna agera bland människor som förlitar sig på att jag vet hur vi ska nå målet.
Försöker att lugna mej själv genom att upprepa ”på kort tid kan mycket hända”. Jag har två år på utbildningen kvar, under dessa år hinner jag kanske få de verktyg som jag behöver, dom nycklar som kan hjälpa mej att öppna dörrarna jag står framför och bankar på.
Men det absolut värsta är inte mitt eviga bankande på dörrar som inte öppnas, nej jag är less på att inte veta någonting, less på att vara själv i hjälplösheten, less på att kudden blir blöt på kvällen, less på att ingen frågar hur jag mår på riktigt och ber om ett ärligt svar.
