hemsjuk

Det är värst när pappa ringer. På något sätt kan vi inte prata utan jag måste kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Antingen beror det på att samtalen via telefonen flyter så bra, och jag lär känna en annan del av honom. Eller så är det för att han står för trygghet, och att konfronteras med avståndet från han som stått för grunden i mitt liv, det är inte lätt. Jag älskar min familj så mycket att jag hellre förtränger, än att höra vad som hänt under dagen. När jag hör deras röster slår det så hårt mot min ensamhet.

Ett eget liv är vad jag borde skaffa. Lära känna människorna i min omgivning djupare, men istället drar jag mej undan. Det är så svårt att se vilka dom är som ärligt vill veta vem jag är, eller bara lyssnar för stunden.